swe3314

Nu är ett av årets största äventyr över. Jag har inte haft så mycket tid över att blogga tidigare och i Italien fick jag inte tag på någon Internet anslutning. Äventyret började med att jag och Nisse drog igång träningen här hemma. Under ett par veckor i februari var det jättefint väder så jag och nisse passade på att dra igång träningen här hemma. Jag hade planerat att hinna med att träna massor innan vi stack iväg men så blev det inte. Vi lyckades bara dra ihop tre träningspass. De var väldigt givande men alldeles för få. Sista tiden innan vi skulle iväg gick superfort. Jag hann knappt med allt jag skulle hinna med.

Söndagen den 9 mars packade vi våra båtar på ett gigantiskt släp ifrån motalaseglergymnasium. Släpet var verkligen jättestort! Våran lilla Fiat Ulysse såg om möjligt ännu mindre ut med det stora släpet bakom sig. På onsdagen den 12 fick jag och nisse skjuts av nisses pappa till Skavstad där vi mötte hela gymnasiet. Klockan 18.05 gick flyget. Efter som att jag och nisse hade bokat våra biljetter i god tid så fick vi prioritybording alltså fick gå på före de flesta andra. I flyget hamnade jag bredvid en annan 92:a som också skulle få träna med gymnasiet och som jag aldrig hade pratat med tidigare. Det visade sig att Hampus var riktigt trevlig.

utsikt ifrån flygplanet.


Väl nere vid Bergamos flygplats blev det en del väntande och en del förvirring eftersom att vi inte kunde hitta bilarna som skulle frakta oss upp till staden Torbole belägen vid Garda sjön där vi skulle ha vår bas för vår träning. Efter en väldigt trevlig bilresa var vi äntligen framme! Tyvärr blev det ingen träning den dagen för det var inte riktigt dag längre. Vi kom tillsist fram till hotellet som vi skulle bo på. Det heter Hotell Resident. Personalen och frullen var jättebra men jag tror ändå inte att jag ska rekommendera det. Jag är inte helt nöjd med storleken på rummet och att det var så dåligt med redskap i köket.

Klockan ett nästa dag började träningen. Jag trodde inte riktigt på Charlie när han sa det för att det är ju trots allt Sveriges mest seriösa seglargymnasium vi skulle träna med. Borde inte de vara på vattnet redan kl 08.00? Vår tillfälliga coach, Karin var superbra! Jag tycker att det var lite tunt med tips ute på vattnet men genomgångarna var jättebra så man fick lägga extra fokus på de.

Efter två dagar med träning började regattan. Tyvärr drog det in skitväder. Planerat var det att vi skulle få tre seglingar om dagen i tre dagar men så blev det inte. Det blev tre seglingar första dagen och två seglingar per dag de två resterande dagarna Dels pga. dålig vind och dels pga. dimma. Det innebär stor respekt att vara polis nere i Italien har jag lärt mig. En av dagarna var det tjockt med dimma. då bestämde polisen att: - Idag får ni inte segla! När sedan några optimister försökte smita ut och träna blev även de stoppade.

Polisen hade vi mycket kontakt med under resan både bra och dålig. Dels så Karin lade våran RIB i fel hamn då blev inte poliserna glada. Hon lyckades slingra sig ifrån böter och ifrån att få båten beslagtagen men de sa att nästa gång tar vi båten och nästa gång blir det böter och då får du betala dubbelt! Mest kontakt med polisen hade nog Håkon. Hans roder och centrerbord blev stulna så då skulle han göra en polisanmälan på det. Fy skäms på de som tog hans roder och centerbod det var riktigt lågt gjort!

Nago och Torboles polishus.

Efter regattan fortsatte vi med vår träning. Vinden höll i sig och vi fick riklig och bra vind nästan alla eftermiddagar. Två dagar innan den stora bossen Don skulle komma ner passade vi på att ta en vilodag. Vilodagen var verkligen välbehövd. Jag och nisse passade på att ta en promenad uppe i bergen och gymnasiet pluggade.

När Karin åkte hem och Dom kom ner började allvaret på riktigt. Första dagen seglade vi mycket längre än någon av dagarna som vi hade med Karin samtidigt som seglingen var mycket effektivare. Under tiden som Don inte var där så fick man höra en massa citat ifrån Doning och gymnasieeleverna hade till och med börjat på en lista med Donings tio budord.

Två dagar innan vår hemresa lyckades jag tappa min plånbok med lite kontanter och en massa kort i. som tur var så var det någon som snodde Håkons roder och centerbord så han gick till polisen. Där fick han höra att min plånbok låg och väntade på att jag skulle hämta den. Så han meddelade mig att den fanns där. Eftersom att jag hade fullt upp med att segla så hämtade pappa ut den åt mig och till min stora förvåning fanns allt kvar i den. Tack så mycket till den snälla upphittaren. När pappa hämtade ut plånboken fick han något slags kvitto med massa stämplar på. Det sitter nu inramat och upphängt i köket.

På baksidan av vårat hotell bodde det en hund. Jag och nisse döpte honom till "kompis" för att han var så aggressiv. När man kom upp till hans lilla inhägnad reste han ragg och började skälla. Alla tror därför att det var en dum hund men inte jag för jag såg på honom att han hade ett hjärta av guld. Under de sista dagarna var det dock icke tillåtet att gå ut på baksidan av hotellet. De hade nämligen släppt ut kompis så att han fick vara på hela baksidan.

Vi fortsatte våran träning och den 27:e åkte vi hem. På flygplanet hamnade jag bredvid en italienare som hette Alfredo. Han var också kameranörd men icke rätt troende. Han hade alltså flera Canons. Han jobbade på en firma som heter RAM och tillverkar kolvar och cylindrar till alla möjliga motorsporter. Bla till F1-båtar, rallybilar och motor gp motorcyklar.

Där slutade min fantastiska Italienresa. Jag hoppas att det blir fler liknande resor framöver och jag ser fram emot en framgångsrik säsong. Jag vill avsluta med att tacka alla som har gjort min resa möjlig och gymnasiet och Doning för att jag fick träna med dem.  

Donings budord

Gymnasiets budord

Emil: Hopp lalala.

Anders: Det bara kör i mun vettu.

Charlie: Gött äre.

Anders: Det är guld.

Arvid: Do it!


Italensk glass=tummen upp.

En cool Moth var ute på sjön och seglade.


Som tur var slapp vi snö men bara ett par undra meter upp kom det snö.