swe3314

Fy sjutton vad kämpigt livet kan vara ibland. De tre senaste åren har jag gått till skolan varje morgon som jag skulle gå till skolan. Under tre år har jag inte fått en endaste anmärkning på sen ankomst. Jag har pluggat upp mina betyg till skapliga, inget man häpnar över men skapliga. Det finns en enda anledning till att jag har orkat kliva upp ur sängen varje morgon. Den anledningen är att jag hade ett mål. Målet är satt väldigt högt. Mitt mål här i livet är att vinna OS. Ett väldigt stort delmål för att uppå mitt mål var att komma i på Motala seglargymasium. Nu har jag sökt och jag har även fått besked. Det stod ungefär: Tyvärr finns det inte plats för dig, du har två framför dig i kön. Hur stor att chansen att TVÅ st hoppar av när man har valt ett sådant program och fått chansen? Det känns så förbannat piss så att det finns inte. Tre års möda och längtan och när man väl står där så vill de inte ha mig. Min tränigsparter och vän Nisse kom in men inte jag. Synd för mig kul för Nisse. Grattis Nisse. Tyvärr har jag alltså ingen att träna med här i Norrköping.

Trots alla motgångar och att Sveriges bästa tränare inte tror på mig så kommer jag inte att ge upp. Jag ska fortsätta mot mitt mål och inte ge upp. Här borde det avslutas med ett Rocky citat. "livet är tufft men det handlar inte om hur hårda smällar du kan ge utan om hur hårda smällar du kan ta"

Idag hände det som inte får häda. Min hårddisk med flera gigabyte med bilder och musik gick söder. Dum som man är så hade jag inte brännt några backup skivor än. Som tur var så verkar det som att det bara är strömsladden som har gett upp. Jag ska försöka fixa en ny strömsladd och så fort jag får igång hårddisken om jag nu får igång de så ska jag bränna massa skivor.

När hårddisken gav upp började jag tänka på hur lätt det är att hänga upp sig på prylar och saker som egentligen är väldigt opålitliga som datorer och luftledningar. De är nästan lika läskigt som att lita på en gammal hängbro. Sedan finns det saker som inte alls är lika opålitliga men lika riskabla. Nu tänker jag mer på saker som motorer, airbags, och flygplan. Livet och samhället är fullt av risker. Vissa kan man välja att ta andra har man inget anat val ä att ta. Viktigt är att man gör något bra av det och gör så gott det går för att eliminera riskera

Tyvärr har jag under helgen inte hunnit fota så mycket. Det har varit väldigt mycket fokus på segling vilket är bra. Men på grund av brist på bilder kommer här yttligare ett tråkigt inlägg utan bilder.

Igår var det tre seglignar planerade och tre seglingar genomfördes. För mig gick det som det gick vilket du du kan läsa  i mitt förra inlägg. Jag hade svårigheter med att få ordentligt driv framåt i båten. Den stod bara och stammpade. Jag hade prövat det mesta tyckte jag. Allt som jag kunde komma på, centerbord, plasering i båten, mastlut, olika skotat, olika trim med alla möjliga och omöjliga kombinationer. Sent igårkväll när jag låg och tänkte kom jag på den oerhört smarta idén att jag kunde fråga Clas som också har ett Hamel segel vad han körde på för nått mastlut. -5, 42. Svarde han. jag hade kört på olika mått runt 5 50 alltså ganska långt ifrån det optimala. Innför sista racet när jag hade frågat Clas så skruvade jag bak masten till 5, 42.

Sista racet gick betydligt bättre an alla andra. Jag vet inte riktigt om den stora förbättringen berodde på det nya mastlutet, eller mitt nyfunna självförtroende som kom av att veta att jag hade rätt mastlut. Någon skillnad måste nog mastlutet ha gjort för att båten känndes betydligt "mjukare" på kryssen.

Helt nöjd med att ha utväcklats länsade jag och Nisse innåt. På vägen in hamnade vi i närheten av två andra 92:or. Jag och Nisse hade det hur kul som helst i vågorna medans de två andra bara låg ner i båtarna och slappade. När vi seglade emellan två små öar hamnade de två bakom oss och täckte upp vår vind. Om man har ett eller flera segel bakom sig väljer den mesta vinden en annan, lättare väg och det resulterar i att båten som ligger först får mindre vind och där med går långsammare. Det var precis vad som hände mig och Nisse. Vi brydde oss inte om hur fort det gick, Nisse ville bara ha ett par fina surfar och jag ville bara testa lite olika pumptekninker. Då när de två låg bakom och täckte oss var den ena fräck nog att säga: -kolla! De där två pumpar som dårar men går inte ett dugg snabbare än oss. Då blev jag riktigt sur för att vad säger att vi försöket gå snabbare en de? Om vi skulle ha försökt gå snabbare hade det inte spelat någon roll att vi gick lika snabbbt för att det skulle bara tyda på att vi var mer träningsvilliga  och mer engagerade än vad de var.

Sammanfattnings vis har det varit en riktigt kul, trevlig och lärorik helg. Tyvärr med dåliga resultat från min sida. Nisse presterade bra det ska bli spännande att se hans resultat.

Nu har en av två seglingsdagar gått. Jag och Nisse sitter nu på rummet och kollar på BBC, det är ett program om segling. Dagens seglingar har gått superdåligt. De har gått så dåligt att jag inte har vågat titta på recultatlistan. Efter seglingarna kom vi tillbaks till hotellet, (som ser lite ut som ett dockhus) för att ducha och annalysera. Nu är vi ganska klara för dagen och sitter och laddar för morrgondagen. Imorn kommer jag igen och sattsar gärnet. Jag måste sätta bättre starter och sedan är det bara att hänga på. Imorn är en ny dag med nya utmaningar, möjligheter och chanser. Imorn gäller allt då sattsar jag gärnet och kommer igen! 

Nu har min kamera blivit galen! Först fungerar de som en ängel. Sedan är de elak och fungerar inte alls. Efter det fungerar den ibland och kan inte riktigt bestämma sig. Nu så fungerar den om man mutar de med nya batterier. Hela min helg är räddad. Nu kan jag fortsätta dokumentera med min dokumentationsapparat ett tag till. Och i helgen är min första tävlig för säsongen här hemma i Sverige. Närmare bestämt i Stenungssund. Jag åker dit med Nisse och has far på fredag.   

Vilken toppenhelg! Igår seglade jag nästan hela dagen med Nisse och idag seglade jag med honom på förmiddagen. Eftersom att det är skillad på båt och båt, testade vi at byta båt för att känna hur skrov, mast och segel på den andras båt kändes. Nisses båt gick som ett spjut. Det finns regler för hur en E-jolle ska se ut. de är gaska strikta så e E-jolle är alltid en E-jolle. Trots detta så gör alla smådetaljer att båtarna blir olika. Masten på E-jollen är gjord av kolfiber för att man lätt ska kunna välja i tillverkningen hur styv masten ska vara eller hur mycket de ska böja sig. Även här kan det vara stor skillnad från båt till båt. De sista stora faktorn eller kanske ska man säga den största faktorn som påverkar båten är så klart seglet. På både segel och skrov har jag och Nisse olika märken alltså är det ganska stor skillnad på hur våra båtar känns och hur de uppför sig.

Vårat båtbyte rätade inte ut frågetecken i min hjärna som det var tänkt utan det skapade snarare fler, varför går Nisses båt som ett tåg på udanviden? Varför går ha så högt och snabbt med min båt? Lång eller kort hängpinne? Hur ser mitt segel ut egentligen? Listan kan  göras lång men jag väljer att avsluta där.

Nyss var jag ute och fotograferade lite. Tog lite nattfoton med blixt. Komponeringen blev inte så bra men blixten blev perfekt! Tack vare Martan. Tack Martan! 
 
bilder kommer senare när de är "färdiga"  

Nu är ett av årets största äventyr över. Jag har inte haft så mycket tid över att blogga tidigare och i Italien fick jag inte tag på någon Internet anslutning. Äventyret började med att jag och Nisse drog igång träningen här hemma. Under ett par veckor i februari var det jättefint väder så jag och nisse passade på att dra igång träningen här hemma. Jag hade planerat att hinna med att träna massor innan vi stack iväg men så blev det inte. Vi lyckades bara dra ihop tre träningspass. De var väldigt givande men alldeles för få. Sista tiden innan vi skulle iväg gick superfort. Jag hann knappt med allt jag skulle hinna med.

Söndagen den 9 mars packade vi våra båtar på ett gigantiskt släp ifrån motalaseglergymnasium. Släpet var verkligen jättestort! Våran lilla Fiat Ulysse såg om möjligt ännu mindre ut med det stora släpet bakom sig. På onsdagen den 12 fick jag och nisse skjuts av nisses pappa till Skavstad där vi mötte hela gymnasiet. Klockan 18.05 gick flyget. Efter som att jag och nisse hade bokat våra biljetter i god tid så fick vi prioritybording alltså fick gå på före de flesta andra. I flyget hamnade jag bredvid en annan 92:a som också skulle få träna med gymnasiet och som jag aldrig hade pratat med tidigare. Det visade sig att Hampus var riktigt trevlig.

utsikt ifrån flygplanet.


Väl nere vid Bergamos flygplats blev det en del väntande och en del förvirring eftersom att vi inte kunde hitta bilarna som skulle frakta oss upp till staden Torbole belägen vid Garda sjön där vi skulle ha vår bas för vår träning. Efter en väldigt trevlig bilresa var vi äntligen framme! Tyvärr blev det ingen träning den dagen för det var inte riktigt dag längre. Vi kom tillsist fram till hotellet som vi skulle bo på. Det heter Hotell Resident. Personalen och frullen var jättebra men jag tror ändå inte att jag ska rekommendera det. Jag är inte helt nöjd med storleken på rummet och att det var så dåligt med redskap i köket.

Klockan ett nästa dag började träningen. Jag trodde inte riktigt på Charlie när han sa det för att det är ju trots allt Sveriges mest seriösa seglargymnasium vi skulle träna med. Borde inte de vara på vattnet redan kl 08.00? Vår tillfälliga coach, Karin var superbra! Jag tycker att det var lite tunt med tips ute på vattnet men genomgångarna var jättebra så man fick lägga extra fokus på de.

Efter två dagar med träning började regattan. Tyvärr drog det in skitväder. Planerat var det att vi skulle få tre seglingar om dagen i tre dagar men så blev det inte. Det blev tre seglingar första dagen och två seglingar per dag de två resterande dagarna Dels pga. dålig vind och dels pga. dimma. Det innebär stor respekt att vara polis nere i Italien har jag lärt mig. En av dagarna var det tjockt med dimma. då bestämde polisen att: - Idag får ni inte segla! När sedan några optimister försökte smita ut och träna blev även de stoppade.

Polisen hade vi mycket kontakt med under resan både bra och dålig. Dels så Karin lade våran RIB i fel hamn då blev inte poliserna glada. Hon lyckades slingra sig ifrån böter och ifrån att få båten beslagtagen men de sa att nästa gång tar vi båten och nästa gång blir det böter och då får du betala dubbelt! Mest kontakt med polisen hade nog Håkon. Hans roder och centrerbord blev stulna så då skulle han göra en polisanmälan på det. Fy skäms på de som tog hans roder och centerbod det var riktigt lågt gjort!

Nago och Torboles polishus.

Efter regattan fortsatte vi med vår träning. Vinden höll i sig och vi fick riklig och bra vind nästan alla eftermiddagar. Två dagar innan den stora bossen Don skulle komma ner passade vi på att ta en vilodag. Vilodagen var verkligen välbehövd. Jag och nisse passade på att ta en promenad uppe i bergen och gymnasiet pluggade.

När Karin åkte hem och Dom kom ner började allvaret på riktigt. Första dagen seglade vi mycket längre än någon av dagarna som vi hade med Karin samtidigt som seglingen var mycket effektivare. Under tiden som Don inte var där så fick man höra en massa citat ifrån Doning och gymnasieeleverna hade till och med börjat på en lista med Donings tio budord.

Två dagar innan vår hemresa lyckades jag tappa min plånbok med lite kontanter och en massa kort i. som tur var så var det någon som snodde Håkons roder och centerbord så han gick till polisen. Där fick han höra att min plånbok låg och väntade på att jag skulle hämta den. Så han meddelade mig att den fanns där. Eftersom att jag hade fullt upp med att segla så hämtade pappa ut den åt mig och till min stora förvåning fanns allt kvar i den. Tack så mycket till den snälla upphittaren. När pappa hämtade ut plånboken fick han något slags kvitto med massa stämplar på. Det sitter nu inramat och upphängt i köket.

På baksidan av vårat hotell bodde det en hund. Jag och nisse döpte honom till "kompis" för att han var så aggressiv. När man kom upp till hans lilla inhägnad reste han ragg och började skälla. Alla tror därför att det var en dum hund men inte jag för jag såg på honom att han hade ett hjärta av guld. Under de sista dagarna var det dock icke tillåtet att gå ut på baksidan av hotellet. De hade nämligen släppt ut kompis så att han fick vara på hela baksidan.

Vi fortsatte våran träning och den 27:e åkte vi hem. På flygplanet hamnade jag bredvid en italienare som hette Alfredo. Han var också kameranörd men icke rätt troende. Han hade alltså flera Canons. Han jobbade på en firma som heter RAM och tillverkar kolvar och cylindrar till alla möjliga motorsporter. Bla till F1-båtar, rallybilar och motor gp motorcyklar.

Där slutade min fantastiska Italienresa. Jag hoppas att det blir fler liknande resor framöver och jag ser fram emot en framgångsrik säsong. Jag vill avsluta med att tacka alla som har gjort min resa möjlig och gymnasiet och Doning för att jag fick träna med dem.  

Donings budord

Gymnasiets budord

Emil: Hopp lalala.

Anders: Det bara kör i mun vettu.

Charlie: Gött äre.

Anders: Det är guld.

Arvid: Do it!


Italensk glass=tummen upp.

En cool Moth var ute på sjön och seglade.


Som tur var slapp vi snö men bara ett par undra meter upp kom det snö.